Manchild, Framtiden och Hans Vänner

Idag blev jag för första gången riktigt rädd när jag åkte spårvagn själv.
Det var tänkt att vi skulle gå ut, vilket vi gjorde, och jag följde med trots min annalkande feber, dock kände jag ganska fort att detta inte skulle gå så bra. Så jag tänker helt enkelt åka hem och lägga mig.

Efter ungefär 5 minuters hoppar ett ganska stort invandrargäng på spårvagnen (och ja, det kunde lika gärna varit svenskar, menar inget illa). Nu hör till saken att jag har ett par "kalasbyxor" på mig, ett par cheap monday med ganska mycket färger på, tighta, sitter med ena benet över det andra. "Gänget" börjar gå förbi mig en och en, hör att den som går först börjar skratta, tänker inte på det, sen skrattar den som går bakom, sen den som går tredje. Nu börjar jag ana oråd tittar upp och ser hur kanske 6-8 stycken står och glor på mig och säger en massa saker på ett slaviskt språk (dvs typ kroatiska, serbiska, bosniska m.m) dom kollar på mig och höjer sina röster medans jag tar av mig luvan. Fortsätter stirra och kallar mig för vad jag tror bög på utrikiska, sen går dom och sätter sig en bit bakom och sitter och skrek en massa tills dom hoppade av i Brunnsparken. Hade jag gått av där jag med hade dom definitivt spöat mig!

Inte ofta hjärtat bankat så fort på mig! :(

Sen kommer jag hem, somnar vid 10-tiden, ensam, skakande (av feber), vaknar vid 4-tiden, yrvaken. Usch!

Idag kom jag underfund med att jag borde bli filosof, med andra ord känner jag att jag är ganska djup.
Eller jag tänker helt enkelt bara för mycket.
Satt och chattade med en flicka jag känner om det, och hur odjupa människor är. Och jag skrev att jag även tyckte att människor tror att dom är djupa, dvs att dom vill verka vara djupa men att det blir så genomskinligt. (vet inte hur mycket min kära vän höll med)

Kom på att vad det än är så tänker jag på det på säkert 100 olika sätt och överreagerar och gör mig själv bara ledsen över alla sätt saker kan gå åt helvete. När inget ens har hänt.

Kan man tjäna på pengar på att filosofera!? Jag gillar riktigt djupa saker, t.ex tycker jag att solipsismen verkar vara en bra filosofisk livsåskådning. Och rationalismen kan någon sticka upp "were the sun don´t shine", då jag inte anser att det finns något förnuftigt eller logik, då människan är nyckfull.

Vart vill jag komma med detta då...
Ingen aning, det är det man har en blogg till, och jag är absolut inte deprimerad men en aning dekadent, men vad gör det.
Jag tänker bara mycket och märkligt, men det gör säkert alla andra också, och jag undrar vilka som egentligen läser detta...





Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal
eller nåt!







ps:
Och nu har jag slutat äta kött med. Finns inga ursäkter för att inte vara vegetarian liksom.
ds:

När jag tog det här kortet var jag inte alls glad, jag hade motgång.
Jag var deppad och ledsen.
Det är faktiskt ganska skönt att tänka tillbaka på, för jag uppskattar så mycket mer nu när jag inte är deppad.
Det känns med andra ord bra nu, men jag kan se tillbaka och vara deppad för en stund och helt enkelt känna lite lycka över den tillvaron jag för nu!

Tänkte sumera mitt "nya" liv, sen jag flyttade till göteborg.

Jag har blivit ganska meningslös, arbetslös och miserabel.
Jag har varit med om både det ena och det andra, konstiga människor, besvikelser, förälskelse.
Det har varit fest, fylla och annat som inte ska nämnas.
Bor i ett kollektiv med sju andra människor som är både roliga, underbara, dekadenta, konstiga, märkliga, fina och underbara.
Träffat människor som satt intryck, både människor som är dumma i huvudet, och människor jag gillar skarpt, och människor jag aldrig mer kommer träffa fast som jag gillar ändå, samt människor jag gillar skarpt fast dom är dumma i huvudet.

Och på slutet kan man fråga om det var värt att flytta hit, säga upp sig från en heltidsanställning i lilla "trygga" Tingsryd mitt i en gigantiskt finanskris när det är hopplöst att få jobb och bara flytta.

Klart det var! ;) Having the time of my life.... (vilket låter väldigt klyschigt, men så sant)
Jag är glad och dekadent, och det känns så jäkla bra, vilket sammtidigt känns väldigt märkligt.



Och vad skulle man göra utan vänner, och vänners katter!

Ibland får man lite infall och klipper sig väldigt fort utan att tänka på vad man gör, och en del av gångerna blir man väldigt nöjd.
Så nu har jag skaffat en HALV mohikanfrisyr.


Och ibland lyckas man övertala en vän att få klippa lite på dom också, så nu har jag gjort en liten sidecut på Lisa som jag bor tillsammans med! Så nu är vi "frisyrsyskon"... :)

Finns en del få människor som jag under mitt i och för sig ganska korta liv har blivit oehört fascinerad av.

Dessa människor börjar på på bokstäverna A, N, J, M.
En av dom tycker jag just nu är en riktigt liten pärla, och är oehört fascinerande för mitt lilla huvud.
En av dom vet jag inte om jag vill träffa alls mer, tror inte det är bra för mig, jag hade blivit hemskt nergången men samtidigt vill jag träffa människan.... Slits mellan mitt förnuft och min dumhet helt enkelt!

En av dom kommer på tisdag och jag är jätteglad, oj vad det blir kul.
En av dom känner jag inte, har aldrig pratat med, kommer aldrig prata med, bara sett med en stilla beundran på avstånd och fått tunghäfta, pga en stor outgrundlig fascination och utstrålning.

Människor som satt ett outplånligt intryck i min hjärna och jag kanske aldrig kommer att förstå varför eller vidden av det, det käns väldigt märkligt...

Det kanske är du ;)


 

Shhh, ikväll är det hemliga klubben...

Slappighet är dekadent!
Say no more...

Har suttit vaken hela natten av okänd anledning, har inte fått en blund.
Sen lagom på morgonkvisten sätter jag mig och lyssnar på Morrisseys osläppta och nyläckta album och känner mig totalt dekadent.

Natten spenderade jag med att läsa min absoluta favoritartists biografi "things the grandchildren should know", som har fått sitt namn efter hans egna låt med samma namn.
Han har en väldigt rörande livshistoria, satt ofta med gråten i ögonen, som när han berättar om sin far, som aldrig var närvarande, när han hittar honom död, stel, och om den sista kontakten han hade med sin far som i princip var den enda dom någonsin hade.

Om sin syster som han älskade över allt annat, hennes drogproblem, våldtäckter, knarkkungs-pojkvänner och upprepade självmordsförsök, som hon senare lyckas med.
Mamman som inte visste hur man var en mor, men som ändå försökte, som dog ifrån honom allt för tidigt, det enda han hade kvar. När hon dog framför ögonen på henne. Om hur prästen inte följer en enda av hans mors önskningar på hennes egen begravning. (kräk)

Han berättar om sin barndom och sina första flickvänner och hur han drogs sig bort från andra människor. Hur han fick sitt underbett.
Det är tragiskt men vackert!

(med andra ord är jag vääldigt glad för hur bra jag har och har haft det)






Manchild

"and every time you crave for me i'm here
and anything you hunger for i'll share
and i will be quietly standing by
while slowly i am dying inside

hold me in your arms
and let me be the one
who can feel like i am a child in love

 

every time i talk to you you're down
and every time you need a laugh i'm around
and when you forget i'm here i'm not
it isn't really me that you forgot 

 

hold me in your arms
and let me be the one
who can feel like i am a child in love 

 

whisper now and tell me how
you'll watch me and tell me
somehow i'm gonna be alright "

Det finns så mycket hat här i världen, folk är förbannade på varandra, hatar varandra, hatar sig själva.
Folk säger att kärleken är ett dumt påhitt och tror väl egentligen inte att den finns.

Men jag ser så mycket skönhet i världen, visst ser jag en massa elände också, som jag även hamnar i.
Men man väljer själv vad man vill se, jag väljer det som är bra, och väljer bort det dåliga. Det hela är bara en inställningsfråga. Jag skulle kunna hävda att jag är lika deprimerad som hela vår generation verkar hävda att dom, men jag vägrar, det är ingen mening.
Jag har helt enkelt bestämt mig för att det finns så mycket att vara glad för, så då tänker jag inte må dåligt för resten.

Summan av det hela, tro inte att du är så JÄVLA tragisk, det hade kunnat vara mycket värre.
Var som jag, var glad ändå! :)

Hade jag kunnat krama världen nu hade jag gjort det, men mina armar räcker inte ens runt det egna kvarteret! 

Ibland upptäcker man att man kan bli FÖR full, det märkte jag precis.
Egentligen är jag inte så  full, men jag har druckit för mycket, för länge.
Usch...
Dricker mindre små flickor och pojkar, annars blir man som jag!  Och ni vill ju inte bli som jag hur oemotståndlig jag än är... :S Ni kanske vill vara MED mig men inte som jag!

Men men, puss på er... Sov gott!

Det här är en blogg, här är det meningen att man ska skriva saker. Här kommer jag därför skriva saker om kanske folk kan tyckas vara intressant, men dom flesta kommer inte tycka att det är det alls, och ännu fler kommer inte läsa den alls...
Och ibland dyker det upp bilder och fula osammanhängande "dikter" utan något speciellt syfte, eller uppsåt.


Pärlor är fina, om dom är mina.
Pärlor för svin, om inte är du min.